Det var tre år sedan vi hade bra isar kring Linköping, men i år så fick vi äntligen möjlighet att pröva på att landa med våra klubbflygplan på en frusen sjö. Det var Tore Mårdh som hade plogat en 600 m bana på Stora Rängen med taxibana in till sitt hus vid stranden.
För mig så var detta en ny upplevelse. Men för att utvecklas som pilot ska varje flygsäsong innebära nya utmaningar.
Vad ska man då tänka på innan man landar på en frusen sjö?
Först så kan man ta en titt i H50P kompendiet om vinterflygning.
En av farorna med att landa på en sjö är att det kan vara svårt att bedöma höjden inför landning på en obruten snöyta. Ett sätt att motverka detta kan vara att sätta ut granruskor i snön, eller att måla referenslinjer i snön med markeringsfärg.
Ett annat är att det kan bildas hårda vallar över banan eller att en pimplare helt enkelt hugger hål i isen som kan skada landstället. Därför gäller det att någon besiktar banan strax innan landning.
Våra DA-20 har ganska så lite marginal mellan hjulen och hjulkåporna, så man bör efter landning kontrollera så att det inte kommit in snö och slask som kan resultera i att bromsarna fryser. Detta kan försvåra nästa start och i värsta fall leda till brand!
För att nyttja klubbens flygplan till landning på tillfälliga banor så måste vi som medlemmar ha klartecken från Motorflygchefen. I detta fall hade vår Motorflygchef till och med skickat ut en karta med förslag på inflygningar för att undvika störa grannarna.
Hur tjock ska då isen vara? Tittar man i Försvarsmaktens och Vägverkets rekommendationer så ligger det runt 20 cm för 2 ton. Detta var också den gräns som vår Motorflygchef satte för en PA-28, så att vi har lite marginal.
När vi kom ut till Saabfältet så såg det först mörkt ut. 800 ft helsluten undersida. Men sikten var god och vi hoppades på att det skulle spricka upp. Efter en timme så hade undersidan stigit till 1000 ft och det var brutna moln enligt METAR. Solen sken igenom molnen och vi beslöt oss för att starta.
Vi beslöt oss också för att ha livvästar på och isdubbar redo. Dessutom hade jag lagt en kastlina redo i flygplanet. Samma utrustning som Svenska Livräddningssällskapet rekommenderar för långfärdsskridskor. Nu var isen där vi landade mycket bra och väl undersökt, men skulle vi få problem i start eller landning så är risken stor att man får landa någon annanstans och idag var t.ex. delar av Stora Rängen öppet vatten.
Från Saab till Stora Rängen är det inte något särskilt långt skutt. Ut via Hovetorp och sedan är det dags att börja planera landningen. Jag gjorde först en lågpassage för att säkerställa att banan var fri och dessutom ta en titt på vindstruten som Tore satt upp. Sedan var det bara att stiga och kontrollera att allt var klart inför landning.
Tore mötte oss när vi taxade in och bjöd in oss på kaffe i sitt hus. Mycket trevligt! Strax efteråt dök Peter Curwen upp på skidor och hängde med in på fikat. Att få landa på is och sedan sitta och prata flyg är precis det som vi flygnördar vill göra en fin vinterdag. Tyvärr så var “Martin Helge” uppbokad på eftermiddagen och eftersom vi kom iväg sent så blev vi snart tvungna att vända kosan tillbaka till Saabfältet.
Precis innan vi skulle kliva in i vårt flygplan så kom Gustav Ranby i SE-MEB. Fullt upp för Tore och många koppar kaffe! Det har under de senaste helgerna varit ett antal besök på Stora Rängen. Både med LFK flygplan och andra maskiner från Saabfältet.
Resultatet av dagen blev 2*0,2 h på Tachometern och med full deposition så hamnade kostnaden för denna flygtur på 420 kr. Inte ens en 100 dollars hamburgare med andra ord! Värt vartenda öre!!
Stort tack till Tore Mårdh för att du gjort det möjligt för oss LFK:are att pröva på islandning i år! Vi dyker upp nästa år igen.
Fotograf och Co-pilot: Johanna Lensell Rebillon
På årsmötet den 6 april så delades för första gången LFK pris för årets långresa, “Le Globetrotter de L’année”.
