Årets klubbresa gick till Kiruna via Östersund och Arvidsjaur. På hemvägen var planen att passera Luleå, Sundsvall och Söderhamn. Det var totalt 8 plan och olika besättningar hade planerat olika rutter, men vi hade i alla fall dessa gemensamma hållpunkter.
Jag flög tillsammans med Mats Karlsson i SE-MEB, ett av två plan som enbart var godkända för VFR. Resan började söndagen den 5/7, med osäkert väder och regn på väg. Vi bestämde oss för att ta oss upp till Östersund/Optand även om det stod klart att vi nog skulle bli kvar där någon dag extra. Vi åkte via Dala-Järna, tittade på Sveriges högsta kraftverksdamm Trängslet på vägen och höll oss sen ganska långt västerut och fick se fina vyer över fjällen.
När vi anlände till Optand bjöds det på smörgås och kaffe, skjuts in till boendet i stan fick vi också allihop. Riktigt fint ordnat av klubben! Vädret försämrades som väntat, lågtrycket drog in och det blev ett dygn av turistande i Östersund innan vi kunde åka vidare norrut.
På tisdagen var det dags att ge sig av igen. Det var en del nederbörd i mitten av landet så vi höll oss i det bättre vädret mot fjällkedjan, förutom en tur in till Arvidsjaur för tankning i regnet. Molnbasen var lite för låg för att vi skulle komma över 7000 ft och kunna flyga över nationalparkerna, men vi flög bredvid och kikade in och det var inte så dumt det heller!
Vi hade hoppats kunna ta en titt på Kebnekaise på vägen till Kiruna men återigen kom molnbasen i vägen. Det blev en runda vid Nikkaluokta och sen in till Kiruna. Där anslöt det åttonde planet, Björn Martinssons Cirrus, och vi var fulltaliga. Vår värd i Kiruna, Olle Persson, tog ett foto på allihop.
Dagen efter ankomst passade vi på att åka på utflykt under förmiddagen, då flygplatsen var stängd. På eftermiddagen blev det en fin tur runt Torne träsk, norrsidan västerut och sydsidan österut. Några regnstänk men mest fint. Lapporten vågade vi oss inte igenom, vädret just i det området såg inte särskilt bra ut från det håll vi kom. De tre som flög sist, XTT, KIT och ENGM, tog sig igenom i rote fast i andra riktningen.
På väg tillbaka blev det en tur över Kirunavaara och Esrange. På kvällen planering för färd mot Sundsvall, vilket var lite knepigt både på grund av väder och flygplatsers öppettider. Kiruna är stängt på förmiddagen och Sundsvall öppet 14-17, så för att de långsammare planen skulle hinna ner var vi tvungna att starta innan Kiruna stängde kl. 8. Vädret var återigen tveksamt, lågtrycken avlöste varandra.
Följande morgon gjorde vi ett försök att ta oss söderut men tre plan tvingades landa i Gällivare. Vi i MEB vände strax väst Gällivare men såg ingen väg in dit utan vände mot Kiruna. Jag var beredd att landa i Kalixfors, med oklar banstatus, men efter en del pratande på radion och en noggrann inspektion av banan landade jag ändå i Kiruna. Olle Persson, som hade haft radion på för säkerhets skull då vädret var som det var, tog emot och kommunicerade med flygplatsen. Då det inte fanns något bra alternativ var det ändå ok att landa på den stängda flygplatsen. Stort tack till Olle och flygplatsens representant som redde ut detta och besparade oss pappersarbete!
För att inte orsaka mer strul väntade vi såklart med att åka tills flygplatsen öppnat igen, och i och med det stod det också klart att vi inte skulle hinna ner till Sundsvall i tid. När Kiruna öppnat tog vi oss till Gällivare, där XTT fortfarande var kvar. Alla med IFR-möjlighet hade gett sig av men vädret var för dåligt för VFR så vi tog in på hotell över natten.
Det har sina fördelar också att bli fast på oväntade ställen. Anders Wallerman blev uppringd av ett par RV-byggare som ville kolla på XTT! Det visade sig att det är två RV-8 under konstruktion i Gällivare, av Dennis Isaksson och Christofer Burman. Dennis pappa Bjarne hade tidigare byggt en RV-4 som nu är såld. Dessutom hade klubbens ordförande köpt sig en RV-4. Jätteroligt och inspirerande att träffa RV-entusiaster!
I övrigt åkte vi runt och bilturistade. Vi var uppe på Dundret och kikade ner mot Aitikgruvan genom regnet, åkte till Malmberget och inspekterade hål i marken, kåkstaden och både övergiven stad och stad som flyttats. Sen en tur till sjöflyghamnen. Först hittade vi gamla sjöflyghamnen med Norrlandsflygs hangar som används till annat numera, sen kom vi rätt. Där hittade vi Karl-Erik ”Stålis” Stålnacke som hade många historier att berätta.
11/7 såg det ut att gå att komma iväg, men det var ett rejält regnområde i vägen. Efter att ha åkt söderut mot Arvidsjaur och vänt precis söder om Porjusdammen tog vi istället vägen ut mot kusten och Luleå. XTT, som startade efter oss, hörde på radion att vi vände och åkte direkt mot Luleå. När de närmade sig Luleå såg vädret tillräckligt bra ut för att fortsätta så det gjorde de och landade i Umeå. Vi i MEB behövde tanka på vägen och det tog därmed så lång tid att vädret hann försämras ner mot Umeå. Så vi gjorde ett uppehåll i Luleå till kvällen, när åskskurarna längs kusten lugnat sig. Vi hade tur och fick skjuts in till stan av Robert, som just flugit in sig på amfibie-Husky. Efter lite turistande flög vi ner till Umeå och övernattade hos Anders Wallermans bror i Sävar. Himla smidigt!
Nästa dag for vi söderut i riktigt bra väder. På vägen såg vi Sundsvall-Timrå från luften, men på grund av de begränsade öppettiderna blev det inget besök där för vår del. Däremot stannade vi såklart till vid flygmuseet i Söderhamn! Mycket fint museum som alltid är väl värt ett besök, både för stora och små. Efter Söderhamn åkte vi mot Siljansnäs och väntade där en kortare stund tills diverse väder dragit förbi. Sen åkte vi hemåt i allt lugnare väder och landade på kvällen, två dagar efter de flesta andra och sist av alla, i Linköping.
Det blev en lärorik tur, bitvis riktigt frustrerande och samtidigt full av positiva upplevelser och möten som inte blivit av om allt gått som planerat. Vädret var ofta på marginalen, åtminstone på någon del av den sträcka man tänkt avverka. Man fick verkligen reflektera över sina gränser, när man tycker det är vettigt att ge sig ut och när det är dags att vända.
Jag har aldrig tidigare behövt vända på grund av väder på en längre flygning men den här resan blev det två gånger. I båda fallen tycker jag att beslutet var riktigt, så en annan fråga som dyker upp är ju om beslutet att starta var riktigt, eller om vi startade mot bättre vetande för att vi så gärna ville komma iväg hemåt? I första fallet, när vi hade bråttom iväg från Kiruna, var det nog så. Vi ville ju försöka hänga med de andra ner till Sundsvall, inte ge upp på förhand liksom. I andra fallet var det nog mer frågan om otur med var vädret faktiskt befann sig och vilken av de två möjliga vägarna vi valde att försöka med först.
Det blev väldigt tydligt vilken skillnad det gör på långresa att ha möjlighet att köra IFR, och även att ha längre räckvidd och högre marschfart. Att vara bunden till VFR med relativt låg räckvidd i områden där det är glest mellan tankmöjligheterna blir klart begränsande när vädret blir sämre. Även om man inser detta på förhand och är beredd på att halka efter blir det ändå lite stressande när det väl händer. Det är lätt att fokus blir mer på att komma hem över huvud taget än att njuta av resan som den nu blev. Då är det bra att man är några stycken som är på efterkälken tillsammans. Väldigt tacksam att Anders i XTT valde att vänta in oss, även när de nog egentligen kunnat fortsätta söderut om de velat.
Totalt sett, både trots och på grund av allt väder, en trevlig och utvecklande resa. Och hade inte vädret strulat hade vi ju missat RV-folk och annat i Gällivare till exempel. Klart värt en försening!
Karin, med hjälp av Anders W x 2 och Mats
