En lite historia från förr. En skröna tillåter en viss grad av anonymitet även om det kanske inte är så svårt att lista ut vilka ”hjältarna” i följande lilla sedelärande historia kan vara…
Allteftersom åren går så preskriberas ju vissa smärre brott mot regelverk som begåtts för ganska exakt trettio år sedan.
Den 5:e juli 1983 så flög en inte helt okänd styrelseledamot i LFK upp för sitt A-certifikat och eftersom han redan då profilerat sig på LFK så var det ju så att jag och en annan klubbmedlem fick för oss att fira honom litet extra. Den intet ont anade certifikatinnehavaren blev således inviterad till en grillafton med diverse tillbehör i form av dryck och kvinnor. Det gällde ju att leva efter livets tre heliga ”F” redan då. Flyg, Flaskor och Flickor.
Allt eftersom kvällen gick så steg alkoholhalten i den stackars nyblivna certifikatinnehavarens kropp till okontrollerbara nivåer vilket i och för sig var syftet med övningen. Han skötte sig dock väldigt bra och lyckades till och med sluddra underhållande på engelska. Ett av de bestående minnena är när han fick en fräsch Gin & Tonic i handen. Han förde glaset till munnen och drack begärligt men helt plötsligt blev hans ögon stora och runda och han förde glaset från läpparna och sade: ”I’m feeling a little bit tipsy”.
Därefter kräktes han upp en blandning av halvsmält grillmåltid i glaset som nådde upp precis upp till kanten på glaset. Med en oerhörd precision så förde han det till brädden fyllda glaset ner till bordet utan att spilla en droppe. Endast riktiga flygare besitter denna förmåga att kraftsamla och utföra en manöver av denna dignitet!. Därefter utstötte han en djup suck varvid han kräktes som en fontän rakt över bordet. Vi övriga i sällskapet fick kasta oss undan så gott det gick för att undvika denna kaskad av matavfall som for genom luften.
Så småningom lugnade han ner sig och de tio sista tryckstötarna var inte kraftigare än att innehållet i dem rann ner för hans numera okontrollerbara kropp vilken helt plötsligt befann sig i någon form av koma.
Som de handlingens män och flygare vi andra två var så fick vi snabbt röjt undan fruntimren och se till att vattenslangen rullades ut så att det gick att spola av både bord, certifikatinnehavare och den närmaste omgivningen.
Här någonstans så slutade festen definitivt för certifikatinnehavarens del. Vi insåg ju att han inte kunde sitta ute i sommarnatten i ett halvt medvetslöst tillstånd utan här krävdes krafttag för att snabbt få honom i form igen. Med några resoluta grepp så släpades han in i duschen samtidigt som hans kläder, inklusive skor, förpassades till tvättmaskinen. En iskall avrivning måste ju få honom på benen snabbt resonerade vi. Alltså placerades han på rygg i duschen med endast kallvatten som sköljde över honom.
Festen fortsatte utan huvudpersonen men vi kontrollerade honom noga var tionde minut så att han inte skull hitta på något dumt. Vi märkte att han började komma till sig litet grann eftersom han upprepade gånger fått på varmvattnet i duschen utan hjälp men vi såg snabbt till att det iskalla vattnet kom till användning igen.
Fyra till fem timmar senare så var det bara att inse att denna vattenterapi inte ledde någonstans.
Centralfiguren för festligheten rullades in i en filt och placerades utomhus på en tältsäng. Det kändes säkrast så eftersom man ju inte visste om han skulle börja efterkräkas eller inte.
Mina egna minnen blev därefter något diffusa men jag minns desto bättre att jag vaknade morgonen därpå av att den stackars certifikatinnehavaren stod och bankade på en altandörr och ville komma in. Han visste inte var han befann sig och hans enda klädesplagg var en filt. ”Minneslucka” kallas det nog med ett fint ord.
Svart kaffe ordnades fram, främst till mig eftersom certifikatinnehavaren mådde oförskämt bra efter omständigheterna. Efter någon onämnbar ritual för att nyktra till så begav vi oss till LFK eftersom vädret var strålande och vi beslöt oss för att här måste det flygas.
Sommarmorgonen bjöd på bra sikt och stilla luft vilket gjorde en liten tripp med två flygmaskiner till Visingsö synnerligen njutbar. Vi mådde faktiskt förbaskat bra även om vi bröt mot dåtidens stränga alkoholregler.
Så här trettio år efteråt så kan man ju berätta om stolleproven och man får väl skylla på vår späda ålder. Hjärnloberna var nog inte riktigt fullt utvecklade………
Jubilaren har vuxit till sig, blivit styrelseledamot och sköter sig numera ganska bra även om han då och då fortfarande kan försjunka in ett komaliknade tillstånd, med eller utan alkohol, till omgivningens stora förnöjelse. Företeelsen har till och med uppkallats efter honom.
