På årets första medlemskväll så kom Marcus, en av provflygarna på Saab, och berättade om sin utbildning till provflygare som han genomförde nyligen på US Navy Test Pilot School på NAS Patuxent River i USA.
Kursen inleddes med att han fick en snabbutbildning på amerikanska flygvapnets skolflygplan T-38 ”Talon”. Det är ett gammalt flygplan som inom snart kommer att ersättas av T-X, som Saab tillsammans med Boeing hoppas på att får leverera i framtiden förutsatt att de vinner den pågående upphandlingen.
T-38 är ett gammalt flygplan som inte är helt enkelt att landa. Sänker man farten för mycket på finalen så har motorn inte dragkraft nog att kunna övervinna motståndet. Enda lösningen i det läget är att sänka nosen och öka farten, vilket är svårt under landning. De små vingarna kräver hög landingshastighet och lång bana.
Marcus fick smaka på den amerikanska utbildningsmodellen som han bedömde som mycket effektiv, men också opersonlig. Den är skapad för att årligen snabbproducera tusentals piloter. Man får ut en dator med utbildningsplan och möter sin instruktör först vid simulatorn. I Sverige har flygeleverna ett mycket mer personligt förhållande med sin flyglärare. Å andra sidan utbildas bara ett tiotal elever per år, så då kan man kosta på denna metodik.
Efter T-38 så blev det utbildning på T-6 ”Texan II”. Den finns i en A-modell med mer analog kabin och en B-modell med Head-Up display och glaskabin. Den senare modellen bedöms av alla, inklusive flyglärarna, som mer svårhanterad då användarinterfacet är mycket krångligt. Piloterna lägger på extra bränsle för att hinna med att knappa in alla inflygningsdata som krävs inför landning.
När denna grundutbildning var avklarad så var det dags för själva testflygutbildningen. Där varvades teoretisk utbildning inom reglerteknik m.m. med praktiska flygprov av olika flygplansmodeller för att testa olika egenskaper. Mest rörde det sig om äldre flygplan, då dessa flygplans styrsystems egenskaper inte döljs av digitala styrsystem. Det är då lättare för en testpilot att kunna bedöma själva flygplanet och inte datormodellerna.
Under utbildningen så hann Marcus med att få flyga MIG-15, B-25 ”Mitchell”, DHC-2 ”Beaver”, F/A-18 ”Hornet”, F-16 VISTA med vektorstyrning m.m. Totalt blev det ett tjugotal olika flygplanstyper. Tanken är att eleverna ska få testa flygplan med varierade egenskaper för att få praktisk kunskap om vad som är bra och vad som är dåligt. Eleverna lär sig att skriva en testplan och identifiera intressanta egenskaper för att sedan kunna redovisa det i en testrapport där slutsatsen ska vara om flygplanet är OK för den roll den är tänkt att ha.
Som examenarbete så fick Marcus äran att som en av få piloter i världen få flyga ett av världens hemligaste flygplan, U-2. Denna flygning skedde från Beale Air Force Base där allt amerikanskt spionflyg är baserat.
U-2 var tänkt att gå i pension för flera år sedan, men RQ-4 ”Global Hawk” som är den UAV som var tänkt att ersätta U-2 har inte fungerat så bra som man önskat och det är faktiskt billigare med bemannat flyg. Därför så fortsätter USA att operera U-2 fram tills dess att en lämplig efterträdare finns tillgänglig.
U-2 är tänkt att flyga på mycket höj höjd, vilket ger en hel del olika utmaningar. Bl.a. så är det mycket liten skillnad mellan minfart där flygplanet stallar och maxfart där vingarna kommer in i Mach-kritisk fart, s.k. ”Coffin Corner”. Bägge effekterna kan leda till mycket svåra skador på flygplanet. Marcus fick flyga den tvåsitsiga varianten, men för att kunna testa flygplanets egenskaper så fick han tillstånd att stänga av det elektroniska styrsystemet, något som hans instruktör i baksits fasade för. Han hade aldrig gjort detta under sin operativa karriär som U-2 pilot.
Den höga höjd som U-2 opererar på kräver att piloten har astronautdräkt på sig. Trots att flygplanet har tryckkabin så blir kabintrycket så lågt att vatten kokar i normal kroppstemperatur. Skulle man öppna visiret på hjälmen på hög höjd för att t.ex. klia på näsan så skulle det få katastrofalt resultat. Inget för folk med tvångstankar med andra ord.
Inför passet så ska piloten andas ren syrgas under en längre tid för att undvika trycksjuka. Han får hjälp att sätta på sig utrustningen och det kommer hela tiden medicinsk personal och ställer frågor om hur han mår och vad han åt till frukost.
Under starten så följer en bil med i hela startförloppet för att säkerställa att ingenting går snett. Accelerationen är kraftig och det gäller att direkt efter start stiga med 30 graders stigvinkel för att inte nå maxfart. Sedan går det snabbt upp till hög höjd. När han passerar upp över alla civila luftrum så slås transpondern av för att inte avslöja hemliga data som höjd och fart.
På högsta höjd, som fortfarande är hemlig, så är en U-2 halvvägs ute i rymden. Himlen är svart och horisonten böjer sig.
Landningen är ett kapitel för sig. En U-2 påverkas liksom ett segelflygplan kraftigt av termik. Bromsarna är obefintliga. Är farten för hög så vill flygplanet inte landa. Tekniken bygger på att sänka till en viss landningsfart och sjunka ner till ca två fot över banan. En följebil kör bredvid flygplanet och meddelar exakt höjd till piloten. På den höjden så drar piloten sedan av gasen och stallar ned flygplanet i backen. (Se sista filmen nedanför för ett par exempel på hur svårt det är att landa U-2).
U-2 har två par huvudhjul i tandem under kroppen. Vingarna har stödhjul som släpps i starten. Precis som ett segelflygplan så kommer därför ena vingen att efter utrullning vika sig ner och glida på backen innan flygplanet till slut stannar. Då kommer ett team av tekniker fram till flygplanet och sätter på stödhjul så att flygplanet kan bogseras in till hangaren.
Tack Marcus för en mycket bra föreläsning! Detta blev en av de sista medlemsaktiviteterna i det gamla klubbhuset. Förhoppningsvis så blir det många fler i vårt nya klubbhus när vi börjar nyttja det i mitten av mars. Den 18 mars är nästa klubbkväll inplanerad i det nya klubbhuset. Även då handlar det om provflygning. Denna gång är det en pensionerad provflygare som kommer att berätta om historier från sin karriär som provflygare.
Läs mer om utvecklingen av U-2.