Etikett: Schweiz

När jag tog mitt flygcertifikat för ett par år sedan så kändes det som att världen just hade blivit min lekplats. Jag kunde se mig själv flyga världen runt, från Kapstaden till Grönland, eller varför inte frukost i Tyskland för att flyga vidare till en lunch i Österrike.

Eftersom det visade det sig att Sverige var fullt av roliga destinationer så det blev mestadels fika på Gotland när äventyrshumöret kom fram. Min världslust övergick lite mer till rädsla för ovetande – Hur pratar man med ATC i Tyskland? Kommer det kosta min ena fot att landa i Schweiz?

Efter att ha bott två år på Irland så bor jag just nu i Schweiz. Motiverad att börja flyga i alperna så uppsökte jag första bästa flygklubb och började skola bergsflygning och lokala föreskrifter. Ett par månader senare så frågar en instruktör ”Vi är tre plan som ska flyga till Kroatien för att bada, ska du med?”. Ett sådant erbjudande tackar man inte nej till.

Sällskapet bestod av 12 piloter uppdelade i 3 st PA28 varav en instruktör i varje plan. Varje grupp valde sin egna rutt för att komma till vår slutdestination LDLO på ön Lošinj. Rutten min grupp valde var LSPV – LOWI – LOWK – LDLO varav undertecknad valde att flyga första benet.

Den 28:e maj 2016 var en regnig morgon med marginal prognos från vår avfärdspunkt LSPV. Efter att diskuterat våra alternativ och övertygat oss om att det alltid finns minst ett alternativ under hela rutten så var vi redo för att starta.

LSPV har en 500 m asfaltsbana med vatten efter ena tröskeln åt ett håll och kärr åt det andra – man vill helt enkelt upp så fort det går. Vi vägde så nära man kan komma MTOW och dessutom regnade det som kan ses, knepigt! Även att flyghandboken säger att det inte ska vara några problem kan jag inte hjälpa att vara lite nervös. Det är ju inte direkt de 2000 m vi har på SAAB, och Motala har jag bara startat med relativt låg vikt och i bra väder. Instruktören Franz som har många hundra timmar på den banan övertygade oss om att det inte skulle vara några som helst problem. Sagt och gjort, två steg klaff och HB-PNN lättar nästan av sig själv. Inget konstigt alls faktiskt. Första farhågan avklarad!

En bild gör en hyfsad avbildning av Alperna, men att vara där och ha berg i hela synfältet måste upplevas! Berg som dessa har något nästan magiskt över sig när man är uppväxt i platta södra Sverige. Jag minns så väl min egna första långnav som då hade ett stop i Jönköping med sina hela drygt 500 fot högre elevation. Jag var nervös – nu var jag ju tvungen att tänka om mina höjder! Som tur är vänjer man sig snabbt att räkna fram höjderna.

Ett av de intressanta fenomen som uppträder i alperna är att du inte alltid har radiokontakt med ATC helt enkelt på grund av att bergen blockerar radiosignalerna. Detta var en ny skrämmande sak att uppleva, men som Franz sa: ”inte mycket att göra åt, bara fortsätt att ropa rapporter”. Ibland bröt ATC igenom och bekräftade rapporten och verkade inte det minsta förvånad eller oroad över att vi tappade kontakten – bara jag som bortskämd Svensk pilot som var lite lätt nervös över vetskapen att trafikseparation var helt upp till oss själva.

Efter inte särskilt länge fick vi kontakt med Innsbruck Approach och fick en okomplicerad klarering att flyga mot LOWI. Med berg på båda sidorna av LOWI är det en rätt magnifik flygplats. Man förstår varför det sägs att den flygplatsen har en av de svåraste ILS-approacherna i världen.

Undertecknad har inte landat på många större flygplatser i sina dagar så saker som handling, beställa bränsle, tull, etc. är mycket spännande. På Innsbruck så väntade en vänlig bil med saftblandare som snällt visade vägen. Vet att jag tänkte ”Järnspikars, kommer han börja vifta med pinnar nu? Jag kommer ju inte ihåg vad allt det innebär!” och givetvis blev det så. Ett djupt andetag senare så inser jag till min stora glädje att tecknen är otroligt logiska och det är svårt att missförstå vad som menas. En lättnads suck efter att ha fått ”Cut engines” och tystnaden lägger sig i cockpit i någon sekund innan glädjen tar över – vi är på väg!

Vi har en lång väg framför oss så vi skyndar oss att betala landningsavgift, tar en snabbfika, och briefar det uppkommande benet till Klagenfurt LOWK. Detta benet ska flygas av en PPL-student med Franz som lärare. För min del innebär att det kommer pratas mer avancerad tyska än jag kan hänga med på, så jag kurrar ner mig i baksätet och drar fram min surfplatta med mina Jeppesen-kartor och leker navigationsövningar.

Jag har alltid varit lite anti-surfplatta för kartor. ”Jag kommer alltid ha med mig Svenska Flygfält!” har det låtit. Efter att ha insett att Schweiz har också en pärm av minst samma tjocklek som Svenska Flygfält börjar man inse att om man vill ut i Europa och förväntar sig att ha med sig alla kartor så går det helt enkelt inte. Och då har vi inte ens börjat prata om att hålla alla dessa pärmar uppdaterade.

Kul observation är att just Jeppesens kartor verkar vara otroligt väl uppdaterade. Även andra appar som mina medpiloter använde hade inte alla de temporära restriktionerna och varningarna som mina kartor hade. ATC visste dock att folk brukade missa dessa så de försäkrade sig om att vi visste vart vi skulle hålla oss. Vi kunde med gott samvete säga att vi visste om områdena.

I Klagenfurt tar vi det lite mer piano och tar oss tid att lämna säkerhetszonen på flygplatsen efter att ha betalat landningsavgiften. En toast och kaffe sitter välbehövligt medans vi väntar in de andra planen. Ett av våra plan valde att flyga söderut från Innsbruck via Italien och berättade nu hur kul det var att höra två Italienska piloter på 123.45 MHz prata med varandra med viss brådska i rösten – ”Pronto pronto!” hade tydligen växlats piloterna emellan, något vi tog till oss och upprepade med den bästa Italienska brytning innan det sista kaffet dracks upp och vi traskade tillbaka till terminalen.

Efter att ha fått tornet att gapskratta över radio för att ha uttalat en rapportpunkt som motsvarigheten till ”bröstvårta” så lämnar vi LOWK för sista benet till LDLO. Vädret är fortsatt fantastiskt här och våra regniga bekymmer från morgonen är, ordagrant, helt bortflugna.

Eftersom vi ska ut över öppet vatten så har vi bökat fram flytvästarna. Vi hade rikligt med tid innan vi lämnade kusten så det var ingen fara att sätta på sig västarna inne i planet, men det var tillräckligt bökigt för att jag absolut hade valt att flyga med västen på från start om jag var den enda piloten. Värt att tänka på.

Väl landat på LDLO så blir vi mottagna av en person på fyrhjuling som glatt visar vart vi ska ställa oss. Han frågar hur länge vi ska parkera och med informationen att vi bara ska stå över natten så får vi en plats som är långt fram för att undvika inparkering. Tydligen flyttar de runt plan om de måste, för det var viktigt att vi inte hade parkeringsbromsen i.

Jag vågade inte ta kort på passkontrollen, men denna bilden på hur receptionen på flygplatsen ser ut är rätt talande. Passkontrollen var inte mer avancerad. Inte direkt Arlanda.

Vi tar och sätter oss i en pub som är lägligt placerad precis bredvid flygplatsen för att vänta in våra vänner i de andra planen. Vi passar även på att boka en taxi, som anländer förvånansvärt fort. Som tur var hade chauffören inga som helst problem att vänta den hela timmen det tog för att det sista planet skulle anlända och för att dricka upp den välförtjänta ölen.

Äntligen! Incheckade och klara så tar det inte många minuter för att gänget nu återfinns i badkläder simmandes i medelhavet. Fantastiskt!

Det enda som behövs efter en sådan dag är att man äter gott som bra avslut. Sagt och gjort: dags för lite mat i solnedgången.

Dag 2! Under den rikliga hotellfrukosten så planeras dagens rutt för att ta sig hemåt. Rutten som väljs är LDLO – LOWG – LOWS – LSPV. Undertecknad väljer återigen att ta första benet för att blanda bergsflygandet med tropisk öflygning.

Två saker var anmärkningsvärda med Graz (LOWG).

• Första saken var att bränslet kunde bara betalas med kontanter, men det var som tur var inga problem att få springa in i terminalen och ta ut pengar medan tankningen skedde. Mina medpiloter vaktade planet medan jag letade upp en bankomat.
• Andra saken är just bankomaterna. Man kunde få välja exakt vilka sedlar man ville ha! Om man fick önska så hade jag gärna haft sådana i Sverige också. Smidigt i just dessa situationer då man inte vill komma med en 100€-sedel till den vänlige bränsleföraren.

Efter en matbit och snabb titt på vädret så bär det av mot Salzburg – LOWS. Vädret börjar se lite mysko ut mellan oss och Schweiz, något som vi senare kommer upptäcka just hur dåligt det är på väg att bli.

Salzburg är hemflygplats för en legend i flygsammanhang – herr Dietrich Mateschitz, grundaren av Redbull. Han har nämligen sin Hangar-7 där – ett museum med massa häftiga Redbull-plan som man får gå och kolla på. Otroligt häftig, rekommenderas varmt – och gratis var det också.

Med vetskapen att vädret håller på att busa med oss så tar vi en lång kritisk blick på radarbilder och rådfrågar folk på marken hemma i Schweiz. Det ser inte bra ut, men vi har massa alternativflygplatser på vägen så vi bestämmer oss att vi ändå ska försöka.

Vi sadlar upp för det som förhoppningsvis är det sista benet.

När det visar sig att två av våra plan blir färdiga med run-up precis samtidigt, så anordnar de två mest erfarna piloterna i de två planen en rote-start! Superhäftigt! Detta var en sak jag bara antog var hårt reglerad och svårt att få tillstånd till. Givetvis krävs det träning i roteflygning och inget jag skulle få för mig att göra själv utan skolning, men vetskapen att det går att göra spontant gör mig glad.

På vägen hem så är det rätt tydligt att vi kommer inte komma länge än knappt till den Schweiziska gränsen och vi tvingas att gå ner på ett flygfält vid namn Kempten Durach. Mirakulöst nog så lyckades vi precis förankra planen innan himlen öppnade sig, så vi förblev torra. Tydligen är de kända i lokala kretsar för deras tårtor, något som undertecknad passade på att undersöka. Det syns inte så bra på bilden, men regnet riktigt öser ner.

På grund av ett trasigt tändstift som upptäcktes under motoruppkörningen så kunde vi inte fortsätta resan med HB-PNN. Sista delen av resan är därför bilder från en taxi till en tågstation och sen en tågresa hem, och det passar sig inte riktigt på en flygblogg kan jag tycka. Så en sista lärdom: vi har ju lärt oss från teorin att om ett tändstift är trasigt så får vi taskig RPM vid uppkörning – men det man inte säger är hur mycket planet skakar. Jag kommer nog aldrig glömma bort hur otroligt fel det kändes i motoruppkörningen, vilket förklarar varför det är så viktigt att vi gör dem.

Dessvärre slutar historien här. Tack till Flugplatz Wangen-Lachen (och framförallt min instruktör Sergio) som bjöd in mig att få följa med på detta äventyr som jag sent kommer glömma! Tack till Walter som tog alla snygga bilder när han inte flög. Tack till Franz för att du stod ut med alla mina frågor. Och tack till alla andra piloter som var med och gjorde resan fantastisk!

En resa fylld av erfarenheter, planering och även spontanitet. Jag är inte längre rädd för att flyga utomlands utan längtar snarare nu tillbaka till att ta den där frukosten i Tyskland och lunchen i Österrike.

/Christian Svensson