Igår provflög jag för första gången klubbens nyförvärv SE-LRL. Det här är mina första intryck. De kommer troligtvis att ändra sig efter något pass till, så ta dem för vad de är.
Jag satt en stund i kabinen innan flygningen och tittade över instrumentbrädan med checklistan och lathunden som finns i MyWebLog. Det är att rekommendera!
Dagen började dock med ett stort misstag. När jag gjorde walk-around så lyckades jag inte få upp vänster tanklock. Jag trodde att den var låst av någon anledning och försökte låsa upp den med nyckeln som ligger i kabinen. Det är inte en nyckel till tanklocken utan till bagageutrymmet! Den passade inte bra, men jag lyckades vrida till den. Faktum är att jag då lyckades låsa tankluckan. Den var inte låst, bara mycket trög. Nu får klubbstyrelsen leta rätt på tanklocksnyckeln och låsa upp. Annars blir det svårt att fylla på bränslet i vänster vinge. (* suck *) Det positiva med detta är kanske att andra undviker att göra om misstaget… Kanske det blir det även nya tanklock utan lås framöver…
När jag hoppade in för att starta upp så kändes det bättre. Kabinen är fräsch. Det luktar rent av ”ny bil”. Man sitter bra i de bekväma sätena. Jag upplever dock att det känns en smula trängre i sidled. Resultat av den ökade isoleringen? Bältena är lite krångligare att ställa in än de vi har i nuvarande PA-28:or. Något jag saknade var ett handsfack på vänster sida. Det finns bara ett på höger. Det innebär att man måste lägga mobil, glasögon m.m. på instrumentbrädan med risk för repor på rutan.
En hel del knappar har bytt plats jämfört med våra nuvarande PA-28:or. Det känns ovant att manövrera knappar ovanför rutan. I stället för manuell choke så finns det en elektrisk primer. Sedan trycker man bara på startknappen (det finns ingen startnyckel). Enligt checklistan ska både alternator och höger magnet vara till vid uppstart av motor, vilket jag inte är van vid från andra flygplan med startknapp. Precis som på DA-20 så drar Garmin 500 displayerna igång redan vid batteri till. Kan kanske ställa till problem vid start med dåligt laddat batteri i kallt väder.
Ratten innehåller en hel del knappar. Man får fundera lite vilken av dessa som är sändknapp till radion, För VFR-piloter så är nog de flesta andra knapparna inte av så stort intresse.
Personligen upplever jag Garmin 500 presentation som lite plottrig. När jag flyger DA-20 VFR så gör jag det på reserv fart- och höjdmätaren då de är tydligare. I LRL så sitter dessa sämre till då reservklotet sitter högst upp och de andra i linje under.
Jag har ännu inte lärt mig alla finesser med Garmin 500. Nu hade någon lagt in ett larm som varnade för när man steg och sjönk igenom 900 ft. Personligen så tycker jag alla liknande larm bara är störande. I varje fall för VFR-flygning. En kommentar som kom upp på tekniska utbildningen var varningslampan för pitotrörsvärmen. Den är alltid till om man inte slagit på pitotvärmen.
I luften betedde sig LRL bra. Nu var det rejält kyttigt väder, men roderharmonin kändes bra. Både jag och min passagerare tyckte att det kändes som man flög på högre höjd än mätaren visade. Jag tror att det beror på att man har mindre storlek på fönstren och därmed också får ett annat synintryck när man flyger.
Första landingen blev trots sidvind och kytt mycket bra. LRL är lätt att landa. Jag saknar dock en klassisk ”kula” för att se om man flyger rent vid landning i sidvind. Den presentation som finns på G500 är som sagt var mycket plottrig.
Nästa steg på inflygningen är att flyga på instrument. Sedan ska jag göra färdigt min PBN omskolning och till detta blir LRL mycket bra!
Slutsats: En mycket bra IR och resemaskin. Men för grundläggande skolning tror jag att den enklare kabinen i KMH passar bättre. Men jag börjar nog helt enkelt bli en gammal gubbe i dessa sammanhang!