Jag hade i december 2013 förmånen att spendera två veckor på MAFs bas i Mount Hagen, Papua Nya Guinea. Resan blev en möjlighet att få insikt i livet som pilot med MAF och större vetskap om hur vardagen fungerar på en flygbas ute i djungeln, i ett land där skottlossningar och stamrivalitet är en del vardagen, men med många vackra människor som har nära till glädje och skratt.
MAF är förkortning för Mission Aviation Fellowship som är en organisation som finns över hela världen med målsättningen att hjälpa utsatta personer och samhällen med hjälp av flygplan.
När jag påbörjade min resa, var jag nervös för vad jag skulle möta, att resa ensam och bytet av flyg i Port Moresby vidare till Mt Hagen. Port Moresby är huvudstaden i PNG och en av världens 10 farligaste städer med 60-90 % arbetslöshet och en hög dos av gängkriminalitet. Jag hade i förväg fått en instruktion på hur jag skulle gå emellan de olika terminalerna, då flygplatsen är dåligt skyltad. Beskrivningen om hur jag skulle gå var komplicerad och innehöll moment så som att jag skulle ta mig genom en grind med hänglås – vilken någon antagligen skulle öppna för mig. Att resa som turist och ensam tjej utgjorde här en säkerhetsrisk, varför det inte var läge att gå vilse runt flygplatsen. Mitt lokalsinne är inte något att förlita sig på i vanliga fall. Vid incheckningen till mitt anslutande flyg träffade jag på en kvinna som erbjöd mig att ta rygg på henne i passagen mellan terminalerna och väl i inrikesterminalen bjöd hon även med mig till VIP-loungen, där vi sedan satt och pratade om livet och hon gav mig tips för vistelsen i landet. Det blev en bra start och jag kände mig redan välkommen till landet. 
I Mt Hagen där MAFs huvudkontor i PNG finns, möttes jag av en kvinna från Nya Zealand, fru till en av piloterna på basen. Hon blev min fadder under de första dagarna och hon visade mig runt på flygplatsen, i staden och hjälpte mig med allt jag behövde. I PNG arbetar ca 100 nationella medarbetare och 20 missionärsfamiljer från hela världen för MAF. Mt Hagen är landets tredje största stad med 46 000 invånare. Staden ligger ca 1600 m över havet bland bergstoppar som delvis består av vulkaner, omsluten av tät djungel. Tidigare gick invånarna runt med pil och båge i sina stamkläder, men nu för tiden har de bytt ut sina tidigare vapen mot pistoler och på grund av stam-uppgörelser förekommer skottlossningar och oroligheter i staden. På grund av det inleddes vistelsen med en säkerhetsgenomgång där jag informerades om att ”skjuter de mot huset du är i är det bra om du lägger dig ner på golvet”. Som tur var lyckades jag undvika de beskjutningar som förekom i staden under min vistelse och det är ingen av MAFs personal på plats som har utsatts för någon allvarlig fara under organisationens närvaro i staden.
I PNG har MAF opererat sedan 1951 och har visionen ”Essential air transport to isolated communities”. De flesta byar i landet ligger isolerade från omvärlden mellan bergen utan några vägar att ta sig markvägen någon annan stans, varför behovet av flygtransport i området är stort. Dessa byar odlar i första hand kaffe och den enda externa inkomstkällan de har är att sälja det odlade kaffet. För att göra det möjligt behövs det flygtransport av varorna till större städer, vilket är en del av MAFs verksamhet i landet. Planen är att på längre sikt att hjälpa människorna ute i de isolerade byarna att bygga upp affärsrörelser för att kunna skapa en hållbar utveckling i landet som bygger på deras egna ekonomiska styrka. Förutom detta flyger MAF ambulansflygningar, transporterar läkare, lärare och undervisningsmaterial. De flyger även andra organisationers medarbetare och exempelvis ambassadtjänstemän som chartrar flygningar. De chartrade flygningarna blir en inkomstkälla vilka bekostar delar av verksamheten.
I Mt Hagen finns även en flygskola som MAF driver. Detta är den enda flygskolan i landet och i nuläget har de bara en instruktör. På flygskolan studerar män och kvinnor från landet till kommersiella piloter. Dessa kandidater får betala för sin utbildning själva, vilket de oftast löser med sponsring, från exempelvis kyrkor eller andra givare. Hittills har ungefär 35 piloter utbildats på skolan. Flygskolan kommer gynna landet på flera sätt i framtiden då behovet av piloter är stort och att transport med just flyg är en förutsättning för många essentiella delar av landet ska kunna utvecklas, då det inte finns någon annan typ av infrastruktur.
Då det är en speciell uppgift att vara missionspilot så krävs det att de piloter som kommer kan tänka sig att satsa i ett antal år för att det ska vara värt den utbildning som krävs för att man ska klara av att flyga i de terränger som är på PNG. Området kräver att piloterna har flygvana och erfarenhet och man går även en intern utbildning på de sträckor man ska flyga. Planerad flyghöjd är ofta lägre än högsta bergstopp. Att man då måste kryssa runt bergstoppar tillsammans med att landningsbanorna ofta är ytterst unika gör att flygningen är utmanande på ett helt annat sätt än många andra ställen i världen. Jag inser att jag är bortskämd med raka, platta och i många fall asfalterade landningsbanor här i Sverige. I PNG hade flygfälten ofta en lutning på över 10% och avslutades med antingen en bergsvägg eller ett stup. De är också sälla raka och platta. Ett fält jag startade från såg man inte hela fältet, utan en person stod längst ner och vinkade när det var fri väg för att starta.
Det bästa med resan för mig var mötena med lokalbefolkningen ute i byarna. Människor var otroligt vänliga och tacksamma. För många är det veckans höjdpunkt när MAF-planet kommer och en livlina ifall något skulle hända. Jag är även glad för den insyn och erfarenhet piloterna jag fick följa gav mig. Deras villighet att tjäna befolkningen, att lära ut och deras passion för flyg smittade verkligen av sig. Det som de första dagarna kändes överväldigande och skrämmande vändes efter en tid till något spännande och lärorikt. Väl hemma i Sverige igen efter att jag hunnit bearbeta upplevelserna bär jag med mig många värdefulla erfarenheter och en längtan efter att komma tillbaka, se mer och kanske själv bli en del av arbetet i framtiden.
/Emma Zahlin
P.S: Den 15/5 klockan 18.00 på LFK håller Emma ett föredrag om sin tid på Papua Nya Guinea.