Ronneby, med besök på stan

Detta är ett inlägg i serien om dagsutflykter, med ESSL som utgångspunkt. Syftet är att skapa inspiration och uppmuntra till nya utmaningar och fortsatt lärande.

Idag är det två år sedan jag bokade min provlektion. Då satt jag och Anders på en uteservering i Karlskrona och flygandet var en sjudande dröm. När utbildningen kommit igång bestämde jag mig för att flyga ner och hälsa på så snart jag blev klar, för att sluta cirkeln. Nu har ju inte Karlskrona en flygplats, men däremot intilliggande Ronneby. Nära nog.

Det var Anders entusiasm som gjorde att jag bokade in mig den där julikvällen 2019. Han har följt med under hela resan. När jag gjort första EK var det honom jag ringde. Likaså när certet var säkrat. Medan jag lärde mig ratta en PA28 har han rollat EXTRA 330LT på låg höjd mellan Saab och Malmen i Flight Simulator. Vi har gjort uttryck för intresset på olika sätt, på olika platser.

Jag ritade tidigt upp en färdplan till Ronneby. Tidigt som för typ ett år sedan. 130 nm från Linköping — en dryg timma räknat med nollvind. Det här var ett mål jag såg fram mot, lika mycket som att slutföra flygutbildningen. Några veckor innan det var dags att åka frågade jag Anders brorsa Johan, som bor i Linköping, om han ville följa med söderut. Ingen tvekan där. Vi tog båda semester en onsdag och drog iväg. Anders själv lade in långlunch i kalendern, 10:00-15:00.

För att veta vad som väntade i och omkring Ronneby läste jag på och ringde tornet. Jag fick veta att plats 41-43, intill terminalen, används för parkering av mindre flygplan. Jag såg på AD-kartan att det var bredvid “Aero Club”. Tornet rekommenderade även att jag tog extra reservbränsle och hade koll på väntlägena, eftersom militär trafik kan skapa fördröjningar. Som i Linköping, tänkte jag. Ett sista tips var att kontakta Swedavia för att ta reda på terminalens öppettider och möjligheterna att åter komma in på området. Kundtjänst kopplade vidare till Handling som sa att de var på plats till fyra om dagarna — inga problem.

Jag var inte först på klubben den här morgonen men jag fick nöjet att dränera tankanläggningen. Vi fyllde upp med bränsle och gav vi oss iväg. 3000 ft och rakt söderut. Det började bli turbulent över norra Småland så jag meddelande Sweden Control att jag avsåg att gå upp på 4000 ft. Jag gav ingen orsak till ändringen. Det var kanske dumt. Det låg militär trafik i området som skulle meddelas, det lät på rösten som hen gärna undvikit det. Efter ytterligare en bit låg vi på samma höjd som molnen. Jag hade inget annat val än att byta höjd. Den den här gången förklarade jag varför.

I Ronneby TMA, på väg till kontrollzonen, fick jag en fråga om var jag skulle parkera. “Vill du till flygklubben eller [resten hörde jag inte för jag visste ju att jag skulle till klubben]?”. “Klubben”, svarade jag och tillade att det här var första besöket. Vi gick rakt västerut från Tving och fick en lång final. På marken brev jag dirigerad till klubben via taxibana Wilhelm, i slutet av bana 19. Några sekunder efter svängen hörde jag “S-UD, håll position.” Jag stannade. Det fanns visst två smala taxibaneliknande vägar direkt efter den skylten. Jag såg bara den ena — den som inte var Wilhelm. “S-UD, försök svänga runt och ta sen första vänster.” Nu så, på Wilhelm.

Efter ytterligare några sekunder stannar jag själv. Vart är vi på väg? Den här taxibanan leder ju åt fel håll?! Vi var på väg mot några byggnader i skogsbrynet, inte den stora fina terminalen. Jag ropade upp för att be om vägledning. Nu hade vi en gemensam bild av var jag skulle. “S-UD, försök svänga runt igen och korsa banan för att ta taxibana Adam till parkeringen.” Jag borde från början förväntat mig “vänster på Adam” istället för “höger på Wilhelm”, då hade det här inte behövt hända. Jag hade läst på innan och visste ju att det var Adam som gällde till terminalen men efter att jag tidigare svarat “Klubben” räknade jag med att bli guidad rätt. Nu när jag tittat på AD-kartan och i Svenska flygfält en extra gång är två ”Aero Club” utmärkta — RFK vid terminalen och BFK väster om fältet.

När vi äntligen parkerat hänvisade tornet oss till snurrgrinden, till vänster om terminalbyggnaden, för att lämna flygplatsen. Han var nog glad att återfå ordningen på manöverområdet. Innan vi hann kliva ur planet dundrade en handfull Gripen iväg. Jag undrar om de hört allt trassel.

Anders mötte upp med bil. Innan vi åkte in till stan ville jag dock bekanta mig med vägen tillbaka till plattan. Jag gick in i terminalen, den vanliga ingången. Det var tomt och tyst. Ingen där. Jag hade förväntat mig en bemannad infodisk, som jag sett i Kalmar och Jönköping. Jag saknade även den gula skylten med ett C på. På väggen satt en telefon märkt ”Swedavia”, en lur likt de som finns (fanns?) efter kassan i vissa affärer och kopplar upp direkt till färdtjänst. Lika tyst där. Med mobilen får jag tag på Handling igen. Samma person jag pratade med sist. “Ser du incheckningsdiskarna rakt fram?” – “Ja.” – “Till vänster om dem finns en dörr med ringklocka. Plinga på där sen. Vi är på plats till minst 16:00.” Nu hade jag koll.

Vi hade på förhand spanat in ett lunchställe inne i Ronneby: Bakgården. Klockan var 11:00 och de hade öppnat men det kändes lite väl tidigt att käka. Det blev en promenad längs ån så länge. När vi byggt upp hungern tog vi sikte på restaurangen och slog oss ner på deras innergård. Menyn bjöd på burgare, pasta och sallader men när Johan beställt en pizza så blev det snart två till. Det strömmade sakta in fler sällskap. Många hade svårt att välja mellan ute i solen, ute i skuggan eller inomhus. Vi hade själva tagit ett bord i solen. Senare på kvällen konstaterade jag att jag börjat bygga på sommarbrännan, en blek skugga hade uppstått där klockan suttit.

Vad gör man mer i Ronneby förutom att äta lunch? Ett par dagar innan hade jag fått tips om Brunnsparken. Vi satte av på en av de färgmarkerade lederna. Efter en bit satt skylten ”Välkommen till Södra Brunnskogen” med karta och information: ”I reservatet finns ett omfattande stigsystem. För att bevara en vildmarkskänsla så har enbart två leder markerats.” Det avgjorde saken, klart vi skulle ha vildmarkskänsla. Vid T-korset valde vi att vika av ut i det okända.

När vi letat oss ut ur skogen försökte vi lokalisera kafé Mandeltårtan. Det var mycket prat om de verkligen serverade mandeltårta eller bara lockade med det i namnet och den frågan förblev obesvarad. Att vi skulle fika just tårta var dock givet. Jag tog en bit marängtårta av något slag. Johan satsade på en bit med choklad i flera lager. Det var matigt. För att prova på något lokalt kompletterade jag med “100% närodlad” rabarberlemonad — innehållande rabarber från Grudeholm (22 mil bort, i sydvästra Skåne) och citroner från Sicilien (300 mil).

Flygtiden till Ronneby var 1 timma och 21 minuter. Det tog däremot närmare tre timmar från att jag cyklade hemifrån på morgonen tills att jag fick syn på Anders där på parkeringen. Att köra bil samma sträcka tar 3 timmar och 50 minuter, enligt Google Maps. Vi gjorde alltså en tidsbesparing på under en timma, enkel väg. Samtidigt fick Anders köra en halvtimma från Karlskrona för att möta oss på flygplatsen. Den här jämförelsen är inte lika fördelaktig för flyget som en tur till Visby eller norra Öland. Men jag och Johan hade nog aldrig fått för oss att åka mer till Karlskrona för ett dagsbesök om vi hade bil som tilltänkt färdmedel.

Anders långlunch började ta slut, det var snart dags för möte. Vi tog det som ett tecken på att bryta upp och fick skjuts tillbaka till flygplatsen. Där intill entrén såg jag en busstolpe. Blekingetrafikens busslinje 1 går från flygplatsen till Ronneby recentrum och torget. Turen tar knappt 20 minuter och avgår en till två gånger i timman, vardagar och söndag. Där på en lördag? No luck. Annars väldigt praktiskt.

Då var vi åter i terminalen, incheckningsdiskarna rakt fram och ringklockan vid dörren till vänster. Jag ringde på. Det var ingen som öppnade dörren men det stack det upp ett huvud bakom en av diskarna. “Vi har parkerat på 41:an och tänkte flyga hem nu.” Jag hade plockat fram mitt certifikat, som jag lärt mig är bra att ha till hands. ”Följ med här”, följt av “Du Tony, de här killarna ska ut till sitt plan.” Det stod en grupp från säkerhetspersonalen och småpratade vid metalldetektorn runt hörnet. De öppnade dörren och släppte ut oss. Inga frågor. Jag packade ner mitt certifikat igen, det var ingen som ville se det.

Ronneby är den första flygplats jag besöker som har separata Ground- och Tower-frekvenser. Jag hoppades lite att förmiddagsskiftet hade gått hem när det var dags att begära motoruppstart. Sen blev vi hänvisade till väntplats bana 01, på Adam, för run-up. När jag var redo var det dags att vänta. Några Gripen skulle ner först. De två första svängde av en taxibana innan oss men passerade relativt nära innan de vek av norrut. Den tredje svängde av på Adam och körde rakt mot oss, blinkade till med landningsljuset (vilket jag tolkade som en glad hälsning, jag var dock inte snabb nog för att blinka tillbaka) för att fortsätta norrut kanske tio meter framför oss. Ytterligare ett par Gripen rullade av banan innan det var vår tur.

Jag hade nu AD-kartan i pappersformat framför mig för att inte missa eller misstolka några instruktioner. “Taxa till bana 19 via Adam.” Jag stod på Adam. Fanns det en förlängning som jag missade eller skulle jag köra banan tillbaka? Jag bad om ett förtydligande innan jag rullade ut på den 2331 meter långa banan. Sen gick minuterna, det var som att vi aldrig kom fram. ”S-UD, redo för omedelbar avgång?” Jag prövades på nytt. Ett djupt andetag, vi var redo. Johan noterade starttiden medan jag svängde runt och tryckte gasreglaget framåt. Hej då, Ronneby!

När vi landat i Linköping och jag kommit hem slappnade kroppen av och jag kände mig trött. Jag lade mig en stund på det svala vardagsrumsgolvet för att vila. Somnade. Inte så oväntat, efter en lång dag med många intryck. En timma senare vaknade jag igen, när Olof P ringde om uppföljning för att göra några studsar i varvet. När Olof landat bestämde vi att höras igen när han kommit hem, för att köra en debrief av dagen. Klockan var ännu inte 20:00 men för mig var onsdagen slut. Jag gjorde mig klar för sängen. När Olof ringde, nu bara lite efter åtta, hade jag redan släckt lampan. Han berättade om sina landningar och jag delade med mig av erfarenheter, misstag och tillhörande lärdomar från mitt och Johans äventyr. Plötsligt hade en timma passerat. Nu var det sovdags på riktigt.