Sedan ett par år tillbaka gör klubben en gemensam utflykt varje sommar, vilket fortsatte 2024. Det blev lite färre deltagare på en lite kortare resa än tidigare, men vi som åkte iväg hade ett par roliga och spännande dagar. Till slut blev vi sju personer i tre flygplan som åkte två lite olika rundor, en kort (som undertecknad följde med på) och en lite längre.
Ett par olika utflyktsmål hade diskuterats under vårens planeringsmöten, med två huvudalternativ: en runda runt södra Norge och norra Jylland, samt ett besök på de tyska semesterparadisen på de Ostfrisiska öarna. När tiden för avfärd närmade sig uppenbarades, precis som förra året, väder från sydväst som gjorde att båda dessa mål var svåra att nå. Istället planerade vi hastigt om till Åland, sydvästra Finland och Baltikum. Visa av förra årets strapatser hade vi inte bokat några hotell än, så det fanns inte mycket att ändra – bara skaffa nya kartor och ge oss iväg.
En av piloterna som skulle deltaga på resan bor i Stockholm, vilket ligger ganska hyfsat på vägen mot Åland, så för att han skulle slippa ta sig till Linköping för att komma med gick dagens första etapp till Stockholm/Vallentuna för att hämta upp honom. Vallentuna är ett mycket trevligt privatägt fält strax norr om Stockholm med 850m välskött gräsbana och parkering bredvid ägarens samling av veteranflygplan. Fältet har ingen ICAO-kod, men som tur är har AROweb hjälptext för hur man skall fylla i färdplanen: destination ZZZZ, sedan koordinater och namn i fältet DEST.
Idag hade dessutom en cirkus slagit upp sitt tält bredvid norra banänden, men det fanns gott om plats för oss alla. Efter att ha plockat upp vår sista pilot, skämtat om “flygande cirkusar”, lånat toalett från en Jysk-affär i närheten, diskuterat huruvida vi behövde landa i Norrtälje/Mellingeholm för att tanka (nej) och pratat med Arlandatornet (Vallentuna ligger inom Arlanda CTR) styrde vi mot Åland och Mariehamn.
Vid passagen av landsgränsen mot Finland blev vi påminda om ordspråket “trust, but verify“. Stockholm kontroll lämnade över oss till Mariehamnstornet, som inte svarade på anrop. SkyDemon gav oss frekvensen till Helsingfors approach, som kunde meddela att Mariehamnstornet var stängt. Hade vi läst på bättre i förväg hade vi sett att Mariehamn har en ATIS som kunde talat om det för oss, så hade vi sluppit bli förvirrade. Vi lär så länge vi lever.
När vi väl kommit på att Mariehamn var okontrollerat var det inga problem att landa där. Vi parkerade i de tydliga rutorna och hittade en glad medlem av markpersonalen som på lättförståelig finlandssvenska förklarade hur vi skulle ta oss ut och in samt betala landningsavgift.
När vi väl tagit oss in i terminalbyggnaden ringde finska flygräddningen och frågade om vi hade lyckats landa. Just det, tornet var stängt.
Landningsavgifterna skulle bli en följetong under hela resan. Finavia har ett webbformulär där man skall fylla i information om flygplanet och flygplatsen, men det var slumpmässigt vilken telefon (om någon) som kunde komma åt formuläret vid varje tidpunkt. Tre veckor senare fick flygklubben en faktura. Jag tycker nog att den tyska standardlösningen – att man går upp i tornet efter landning och betalar med kort – är smidigare för förvirrade turister som bara är där en gång.
En annan skillnad mot Tyskland var att det inte fanns någon restaurang vid flygfältet som kunde servera schnitzel. Vi fick ringa efter ett par taxibilar som vi bad om rekommendation av ett matställe. Det gick bra, och efter en sen lunch på hamburgare tog vi oss tillbaka till planen för dagens sista etapp, till Åbo/Turku.
Åbo är en stor flygplats, med bemannat torn som förvisade oss till allmänflygparkeringen långt borta. Men de skickade en bil som hämtade oss till terminalbyggnaden.
Förra året hade vi en massa jobb med att avboka hotell som vi inte kunde komma till p.g.a. väder, så vi hade kompenserat kanske lite väl mycket i år. Vi bokade hotell medan vi satt på bussen från flygplatsen in till stan, och när vi kom fram hade bokningen inte kommit fram till receptionen än. Efter en stunds väntan fick vi dock våra rum och kunde gå ut och leta middag, som intogs på en restaurang på en båt i ån som rinner genom stan.
Andra dagen började med hotellfrukost som definitivt var finsk – den innehöll karelska piroger med äggsmör. Frukost följdes av väderbriefing, som visade på ett stort oväder över södra Östersjön som drog sig upp mot Finland. Det diskuterades att åka tillbaka före ovädret, norrut längs Bottenhavet framför det eller söderut bakom det. Till slut delade vi upp oss i två sällskap: de som inte ville riskera att fastna i flera dagar bakom ett regnområde tog ett flygplan och åkte tillbaka till Mariehamn, norr om ovädret, medan de som hade ett mer flexibelt schema åkte söderut, öster om ovädret, till Kuressaare i Estland och Ventspils i Lettland. Undertecknad följde med mot Mariehamn, så berättelsen om de som åkte till Baltikum får återges på annan plats.
Spridda låga cumulusmoln följde oss från Åbo till Mariehamn, men vi lyckades undvika dem och komma ner oskadda.
En ny väderbriefing visade på oväder över svenska fastlandet också, men västra Östersjön hade klart och fint väder. Vi beslutade om en rutt tillbaka till Linköping via Visby, för att komma mellan de två regnområdena. Vi flög VFR, men för säkerhets skull hade vi IFR-kartor för Visby och en IR-godkänd pilot. Det behövdes som tur var inte, för det var strålande solsken hela vägen till Gotland.
På Gotlands flygklubb träffade vi ett par lokala piloter som erbjöd oss skjuts in till stan för middag. Vi blev avsläppta precis utanför stadsmuren och gick sedan in till Restaurang Bakfickan som serverade god fisk. Vi hann även se lite av den turistigaste delen av staden när vi gick till efterrätt på Glassmagasinet och genom botaniska trädgården på vägen tillbaka till flygplatsen. Det är trevligt att flygklubben ligger på gångavstånd från stadsmuren. Kanske inte bekvämt gångavstånd, men efter att ha suttit i flygplanssäten i två dagar kan det behövas en halvtimmes rask promenad.
Färdplan för sista sträckan lämnades in från restaurangen (kom ihåg att det är internationellt luftrum mellan fastlandet och Gotland, så det krävs ATS-färdplan). Väderprognosen över fastlandet på väg till Linköping lovade medelhöga moln och spridda regnskurar, men vi hade tillräckligt med bränsle för att nå antingen Kalmar eller tillbaka till Visby om det skulle visa sig vara alldeles omöjligt att ta sig fram. Nu var skurarna tillräckligt spridda för att vi skulle kunna ta oss mellan dem, så på kvällen resans andra dag landade vi välbehållna hemma i Linköping igen.
När man flyger VFR i ostadigt svenskt sommarväder blir det inte alltid som man hade tänkt sig, men det är alltid trevligt att få flyga utomlands, och det är en bra erfarenhet att kunna anpassa sig till vädret. Även om jag hoppas att nästa års resa blir längre (kanske blir det tredje gången gillt för Imperial War Museum Duxford?) blev årets klubbresa en väldigt trevlig semester.
